ZOMBINA VERTIGO

Ibland känns mycket jobbigt.
Eller det är mer på insidan hos mig.
När jobbiga minnen river i en.
Då är det jobbigt att vara ensam.
Samtidigt som jag trivs bäst att vara just ensam.
Då finns det inte någon där som frågar för mycket.
Eller vill något för den delen heller.
Jag är dålig på att prata om vad jag känner, om vad som har hänt
och vad jag tycker är jobbigt. Det samlas inuti istället. Jag vill aldrig
prata om det för det gör för ont. Så då känns det bättre att vara tyst
istället. Ibland kanske det bubblar upp men när det blir som ett tryck
för bröstet mår jag hellre dåligt på egen hand.
Har alltid tyckt att det kännts bra att hjälpa andra som har ont, men när
det kommer till mig själv så vill jag oftast arbeta på det själv.
Inte för det hjälper egentligen, fastän jag kan filosifera fram
den ena slutsatsen efter den andra. Faktumet är ju att det varit
ett får hårt år sen studenten. De senaste två åren har varit för hårda
och det kommer ikapp mig nu. Helt oönskat och oförberett så körde det
över mig för jag inte .. dealat med det tillräckligt.

Nu är bara allt ångestfyllt
och jag kan inte prata om det med någon för det är ju mina känslor. Vem skulle förstå sig
på dom? Och jag kan inte öppna mig, har ytterst svårt för det. Man blir ju så rädd
för att bli tagen på fel sätt. Att det blir missförstått eller så vill jag helt enkelt inte visa mig svag.
Men allt oftare orkar inte vara stark. Precis som när jag var liten, jag håller mig till det som känner mig tryggast
och det är hemma med mina djur. Dom dömer aldrig, frågar aldrig. Allt är villkorslöst. Och det är allt jag vill ha.

Imorgon ska jag nog ta mig till tunapark och handla lite kläder.
Såg lite saker från gina tricot som jag tyckte om..